Minimerad flock på Larstorpet

Och nu har det hänt! Tea är på SPA Hagaberg i väntan på att den tre veckor långa löpperioden ska vara till ända.

Nu undrar jag bara om hon inser vad hon ställer till med - det är så himla tomt här hemma. Någon fattas oss. Vi är inte samma flock som förut!
Jodå, jag vet ju att hon har det kungligt förspänt där på Hagaberg, hos min Inga, hos norrmormor och alla de andra flickorna.

Och jag har försökt hitta alla positiva fördelar med att slippa kompostgrindarna i huset, kunna kela lite extra med Alfonz, röra mig i huset utan att tänka på om Tea har kissat nyligen, kunna gå upp på övervåningen utan att tänka på om Tea fixar de höga trappstegen, och när jag väl är däruppe behöver jag inte tänka på om papperskorgen står i Tea-höjd, jag slipper tänka på Tea och koncentrera mig på stickmönster, jag slipper sticka fingrarna i symaskinen för att jag ska ha koll på Tea - jag känner mig helt enkelt fri!
MEN, det är en frihet jag inte har behov av just nu för jag vet ju att den är inom räckhåll och finns där när hon växer till sig.

SÅ JUST NU ÄR DET SÅ TOMT, SÅ TOMT OCH VI SAKNAR HENNES TRUMPETANDE, RUMPENISSASPRÅK OCH FÖRSÖKEN ATT KRYPA UPP I FAMNEN. OCH DE TAPPRA FÖRSÖKEN ATT HOPPA UPP I SOFFHÖRNAN VARJE KVÄLL OCH HENNES MIN NÄR HON VILL HA HJÄLP! HENNES GLADA HUMÖR OCH STÄNDIGA BUS, VÅR ALLRA SOM MEST KÄRA TEA-TÖS!

Och Alfonz sitter på farstubron och väntar, precis som om hon skulle dyka upp snart. Fast just nu tror jag han tycker det är rätt skönt - Tea hann bli lite bitchig, av naturliga skäl - och jag tror inte Alfonz riktigt fattar varför.
Ofta gör dom ju inte det - grabbarna:))

Och hjärtatack min Inga & Hasse - ni är helt outstanding! (ni sjunger väl en vaggvisa när hon ska somna för natten?)