29 augusti 2010

"Har du sett Herr Kantarell

bort i Enebacken. Han är gul och han är snäll, med sin hatt på nacken."
Den visan fick jag uppträda med på scen vid 8 års ålder när min dansskola hade uppvisning. Och jag var klädd i en gul dräkt och en jättestor gul hatt.
Efter denna sejour på tiljorna inbillade jag mig att skogens guld för alltid skulle visa sig just för mig.

Idag tog jag mig tid att ströva runt lite extra i skogen med Alfonz. Hade också tänkt träna honom i kantarellsök.
Men Alfonz the aussie gillar inte att gå i den skog som saknar bekväma vägar eller stigar. Han tycker det är jobbigt att hoppa över stock och sten, tuvor och vassa grenar. Jag drar åt ett håll och han åt ett helt annat, alltså mot kortbensvänliga stigar. Jag tog av honom kopplet och då var det genast mycket roligare. Men svampen är ointressant. Det är bara djurspår som gäller.
Vi hittade i alla fall drygt en liter kantareller som vi stolta kom hem med. Har inte hittat så mycket gula på många år. Men de reducerades till lagom för två personer efter tillagning!

Desamma stektes i smör till saftiga kotletter, rostad potatis och egenodlade grönsaker av olika smak.
Och summan för kurs i kantarellsök kan vi nog spara in. Kanske kostar jag på mig själv en svampkurs och lär mig plocka annat än skogens gula guld.

Men det är svårslaget, smaken finns ju bara hos de gula kantarellerna. Mums!

1 kommentar:

Göran sa...

Tänk om kantarellerna vore stora som en åttaåring. Då skulle det fylla på bra i påsen:-)
Jag har också plockat kantareller. De smakade härligt.