Från det ena till det andra

Detta är resterna av IKEA:s mycket prisvärda hyllplan i furu. Från att ha varit hyllplan, blev det en tunnel (Agility) och nu holkar till småfåglarna. Nu är de dessutom uppsatta och de små har fått ett eget skyddat kvarter på tomten. Vi har också dristat oss till att ta ner alla gamla ruttna holkar som suttit i säkert femtio år. Det är vansinnigt roligt att studera hur de små liven nyfiket närmar sig och undersöker holkarna. Blir spännande att se vilken sort som hyr ett hus först.

...det började med att jag letade ordentligt benstativ till mitt arbetsbord. Dels för att bli riktigt stadigt, dels för att få ståhöjd, men också för att kunna ha bägge stickisarna på bordet.
Hittade stativet på Blocket (bless it) och kan nu enkelt byta sida, sitta eller stå till mina maskiner. Jag hade föredragit el-drivet, men det gjorde inte plånboken. Så nu är det stand-by på 80 cm och min arbetsstol är inställd efter det.

Det fortsatte med att hela rummet blev målat i vitt från att ha varit mörkt plommonlila vid inflyttning. Går inte att möblera om och hitta rätt arbetsgrejer om inte omgivande färg är i harmoni med det övriga!

Har problem med min kamera, eller datorn. Bilderna vill inte föras över från kameran till datorn och alla inställningar ser helt riktiga ut. Tips tas tacksam emot. Har Vista. (Maken får dock upp bilderna från kameran!)

Våren är verkligen här på allvar och vovvarna kan äntligen springa runt på lite barmark runtom på tomten. Och dom springer - har aldrig sett dom komma in och gå direkt till korgen och vila förut.

Vi har lervälling utspätt med snömögel där snön är försvunnen. Och kvar under snön finns de stora brudspireorna och rosenkvitten. Och alla pioner. Men stockrosorna jag flyttade på sensommaren verkar ha överlevt. Dammen blir naturligt fylld av den smältande snön och vi kan nu se toppen på pumpen. Men växterna omkring är fortfarande dolda av snön.

Det känns nästan som man glömt lite hur det ser ut efter den långa vintern.
Känns som om vi just flyttat hit fast det blir 1 år den 29 maj. Firas med Larstorpstårta!

Men innan dess blir det påskfirande med alla barn och deras resp familjer, Alfonz ska visas upp på Älvsjö-mässan - och SEN får man ta itu med halvfärdiga stickprojekt - antagligen mellan krattning och plantering...

GLAD PÅSK!

Hedda är i hundhimlen

Idag har vi sorg i den närmaste hundvänkretsen. Lilla Hedda the aussie på 1,5 år har gått bort.
Efter att ha varit sjuk en längre tid klarade den lilla kroppen inte av att hålla i livet. Och det värsta är att det beror på felbehandlingar från veterinärerna som använt den lilla kroppen som ett slags försöksdjur. Uppenbarligen har inget av behandlingen varit vedertagen sådan.
Man häpnar, förtvivlar och gråter floder.
Matte är en av mina bloggkompisar (Beginner) men Hedda träffade jag flera gånger som liten valp. Hon var helt bedårande redan då.
Och jag sörjer en vacker hund, ett förlorat hundliv och tappar helt tilltron till de som skulle göra henne frisk men istället bär skulden för hennes död
Hoppas dom får ett kännbart straff en dag.

Vi känner och lider med er hela familjen.

Du bara maskar dig

...och det kan jag tala om, att göra maskprov är definitivt inte allena saliggörande för det utseende plagget får!
Tröjan till kloka dottern ser på fram och bakstycke ut att vara ok, men ärmen fick göras om. Det är lite besvärligt att prångla in (nu berättar jag bildligt talat) 10 cm på 5 cm.
Men skam den som ger sig, jag gör om och noterar, gör om och noterar, gör om...
(Surtanten - fick du mitt mejl? Jag får retur hela tiden!)

Idag har min Inga varit här med sina fem töser (hon hade en inneboende också) och gjort Alfonz fin till Lilla Stockholm som går av stapeln i Älvsjö-mässan på påskafton.
Och trots att Alfonz försökte både med salsa, exotisk magochsvansdans, hopp i kvadrat, noskyssar och annat smått och gott, en del onämnbart, så var det faktiskt ingen av damerna som fann honom oemotståndlig.
Vår vanligtvis lugna, lite sävligt snälla kille beter sig som en fyrbent neandertalare. Inte bara mot jämnåriga, nejdå, här försöktes både med lilla Heidi på halvåret och gamla Dixie på tretton. Lite dåligt omdöme alltså. Den ungdomen!

Och en halvtimme efter att sällskapet lämnat oss fann (hörde) vi honom sittandes vid grinden, med nosen rakt upp i luften, yyyyyyyyyyyyyyylandes efter de försvunna hjärtevännerna...

Och det vet man ju sen tonåren, den första kärleken är värst, men det går över till slut...

Säg vad gör du nu för tiden

Och alldeles nyss sa maken: "Du har ju inte skrivit nåt sen den 15 mars, man har ju ingen aning om vad som händer här hemma".

Förutom det ändlösa snöskottandet från verandan - som inte bara fått taket förstört utan också blivit snedbelastat då en stolpe sjunkit ner och trallen vikt sig - har jag börjat måla i ett av rummen på övervåningen. Inne i kattvinden, där höjden är ca 50 cm längst in. Och konstaterat att jag icke längre är en ung kvinna med mjuka och böjliga knän.
Och det är ytterligare ett rum, mitt arbetsrum, som ska målas - och som också är med kattvind.

Men, men, jag kanske har blivit yngre tills dess. Eller möjligtvis har knäna kvar i samma böj!
Och maken har uppenbarligen glömt alla ton snö han skottar bort i omgångar...

Men det finns gott hopp om vår - inatt är första natten utan minusgrader. Det töar på taket, halva norrsidan väntas på nedkomst. Och tar med sig fotstegen till skorstenen här också?

Några hål mer eller mindre

Detta är delar till en tröja åt kloka dottern. Vi inhandlade garn och mönster på syfestivalen i Älvsjö. Och jag handstickar hålmönstret, sen trär jag upp det på maskinen för slätstickning. Jag har en känsla av att den kommer att bli rent av skitsnygg. Hålmönstret är alltså den nedersta delen på stycken och ärmar.
Det är ett entrådigt ullgarn från Solkustens Spinnverkstad i Fårbo (!!!).

För att slippa sitta i tv-soffan utan handjobb har jag nu börjat på en likadan men i alpacka på kon, Indecita. Ska bli spännande sen att se om det går att översätta rakt av.

Och, (nu vill jag ha applåder och visslingar) jag har gjort maskprov och stickat efter uträknade värden...

Jag återkommer. Men so far, so good!

Den yngre generationen

...var bara tvungen att delge mina vänner yngsta barnbarnet trean och hans storebror. Är inte detta bilden av ren och oförställd glädje?

man blir alldeles varm i hjärteroten...

Och nu är det väl dags för en ny tröja snart, han växer så det knakar den lille mannen!

Sunshine Award

Tack Eva - och andra - för Sunshine Award. Det är naturligtvis jätteroligt att få uppskattning för att man är positiv och inspirerande för någon eller några.

Jag har inte skickat blomman vidare. Och det är inte för att jag inte hittar någon som förtjänar den. Tvärtom - då skulle alla bloggar om djur, natur, människor och stickning få blomman.

Jag gillar alla mina bloggkompisar högt och är otroligt glad över kontakten, inspirationen, glädjen, funderingarna - allt som rör sig i och omkring våra skallar.

Så här får ni allihop det största fång blommor ni kan tänka er - DU ÄR HELT ENKELT BÄST!

Kram!

Med ett brak som hördes vida omkring

Här sitter man på trappen till friggeboden med fika i den ljuvliga solen och anar inte vad som komma skall.

Med ett brak likt självaste tordönsstämman rasar all snö ner från taket.

Och verandatakets tunna plast går i småbitar. Vi blev också av med ett par betongpannor som åkte med snömassorna, men inget vi inte kan åtgärda själva. Och ingen blev skadad.

Nu blir det nytt tak till våren . Som också ska förstärkas. Den förre ägaren har nog aldrig upplevt en vargavinter!

Och jag kan utan besvär måla hela takkonstruktionen utan att riskera kladd på takplattorna.

Inget ont som inte har nåt (lite, lite) gott med sig...

Nu händer det...

Den här högen brakade ner från verandataket i går. Och så klart är det våren i antågande när snön äntligen släpper sitt grepp om taken.

På hönshuset är hälften borta, men på huset finns fortfarande mycket att ta på och vi undrar när stora braket kommer. Dessvärre drar det med sig rännorna så vi hoppas det går fort och liksom halkar över dom. Plus att man helst ska se eller veta i förväg när det händer så inte vi eller vovvarna råkarna hamna under. Vi pratar isblock , inte som Titanic, men nästan! (oj nu växte näsan, men bara lite).

Var hos kära väninnan norromstan. Fem hundar och fondue . Härligt sällskap och god mat. Jyckarna hade eget party. Vi gör om det igen - om två år:))
Våra två kan låta som fem när dom leker...

Och när systeryster varit här tor och vi har varit iväg och inhandlat hundratrettioelva rullar hönsnät och inhägnat för jyckarna så dom inte rymmer på skaren - då hinner jag ta itu med stickningen igen...

Aussie-utförsäljning

Under en längre tid nu har vovvarna varit snudd exemplariska. Kommer snällt på inkallning, får godis, är lösa på tomten - trots viss rymningsrisk eftersom snön når upp till toppen på stängslet och skaren gör att vovvarna gärna tar sig en promenad där, Men fortfarande kommer snällt vid inkallning. Och får belöning.

Igår stack Alfonz iväg upp till grannen. Hörbarhet nolla. Allt vi lärt in var som bortblåst. Vet fortfarande inte vad som lockade. Nu kom han ju efter en stund, men kan knappast kallas lydig.

Idag, vid vår långpromenad som tas i skogen varje dag (så gott som) tar vi av halsbandet på vovvarna och de rusar glada iväg längs skogsvägen. Idag vände Alfonz på en femöring med blixtens hastighet rusar iväg åt motsatt håll ut på landsvägen. Hörbarhet nolla. Lasse tar Tea och jag rusar efter Alfonz. Han drar iväg som en raket, och är snart utom synhåll. Jag forsätter längs vägen med lockande och pockande och klickande. efter några kilometer kommer han rusande emot mig.
Han får ingen belöning.

Så bestämmer vi (trodde jag) att nu måste vovvarna ha koppel på sig vid rastningen så vi slipper dessa hjärtattacker.
Jodå. ut släpps bägge, utan koppel. Och rusar raka vägen ut i skogen, ovanpå skaren, Hej å hå. Efter mycket ropande ger sig maken iväg i bilen och jag till fots. Hittar dom till slut på trappen till ett hus i grannbyn.

Jo, vi har kört rätt hårt med inkallning.
Jo, vi har förstärkt höjden på stängslet på vissa ställen. Sen fanns inte ett endaste hönsnät att uppbringa. Säkert, dom var slut!

Tea följer ju med och gör som Alfonz gör. Alfonz är inte kastrerad. Vid ena stället tror jag han fick upp spåren efter en löptik. De andra "rymningarna" är väl en kombination av ungdomlig nyfikenhet och manlig halsstarrighet. Och Tea hänger med.
Vi har aldrig haft en okastrerad hanhund förut så det här blir spännande.

Vet inte om jag är olämplig som hundägare. Kanske man skulle införa hundkörkort! Nu är ju jag lite till åren och maken ännu mer, oron ökar med åldern har jag hört, och märkt. Kanske vovvarna är värda ett "yngre" hem? Tankarna rasar runt med oron och hjärtats bultande.

Jag vet bara att jag blir så orolig och arg när det händer nåt med jyckarna så jag skulle gladeligen kunna överlämna dom till vem som helst just i det ögonblicket. Och timmen efter.

Helt enkelt en snabb utförsäljning. Vill du ha dom?

Nähä, nu är det för sent, timmen har gått!

En känga åt vädermakthavarna

Ja, här är dom. Kängorna jag inhandlade härom dagen. När snösmältningen gjorde både trädgårdsgångar och skogsvägar till små sjöar med krossad snö. Och allt detta kom rakt in i mina billig-stövlar som varit så pålitliga hela vintern. Dom har nämligen en nerfällbar isdubb i hälen och tack var detta har jag vågat ge mig ut på långpromenader.
Men, de gav upp när blötan kom och kängorna fick flytta in.

Antagligen känns hämnden lite ljuv nu när kylan kom tillbaka och jag blev tvungen att använda dom ännu en gång. Med tejp runt ena skon eftersom de spruckit - och vattnet kan sippra in.

Så jag hämnas tillbaka genom att låt de nya kängorna med gummisko stå framme på den gamla järnspisen. Som en installation i köket!

Och efter att ha kollat väderleken så kommer dom nog att stå kvar - några dagar - kanske...

Muslös eller tanklös.

Ibland hjälper jag en kompis med texter, korr.läsning och dylikt.

Jag har en liten bärbar HP-dator. Jag låter den vara stationerad vid skrivbordet för det mesta, men ofta tar jag med den till soffhörnan och skriver eller surfar.

Nu är det osäkert om jag är boven i dramat eller om det sitter en japan i burken (har alltid haft en japan i datorn). Den lever mao stundtals ett eget liv.
Eftersom det är en bärbar liten burk, använder jag inte längre mus utan enbart musplattan.

Har vid ett flertal tillfällen märkt att textmarkören hoppar in i texten där den tycker att det känns bra, inte där jag tycker att det känns bra. Vilket dessvärre kan resultera i en mängd tokiga både påståenden, felstavningar och hugaligen, rena faktafel eller omedvetet humoristiska ordalag.

Nu hinner jag ju oftast ändra det tokiga innan en text når mottagaren, men det är som mest pinsamt när jag tex svarar på ett mejl, upptäcker i sista stund att något borde uttryckas bättre. Eller inte skrivit klart en text. Och så ritsch, far mejlet iväg, utan att jag gjort nånting! Inte ens snuddat vid plattan!

Undrar bara om det är fler som upptäckt att det är förenat med fara att ha fingrarna för nära musplattan? Kanske är det soffans fel - jag bara sjunker ner och nästan lägger mig på burken?

Det är ju så populärt att ha en "egen" av olika yrken - "prata med din vaccinatör", "- din hudvårdsläkare", " - din dator-japan", "-tränare", "-sömmerska" :))

Kanske läge för en personlig fel-pga-musplattan-försvarare?

Yra - av något slag.

En kompis till mig säger

" i juli kommer Sverige att vilja veta vilket som var svårast att uthärda - två månaders snöyra eller två månaders bröllopsyra".

Frågan är ganska intressant.

Och jag vet ju vad jag tycker...