11 oktober 2011

Äntligen, en diagnos

Igår la maken in sig på sjukhuset igen. Och fick reda på vad magnetröntgen visade så han äntligen, efter snart 2 månader, lyckats få en diagnos. Han har en förträngning i ryggradskanalen (en nerv i kläm) och det hela går att operera.
Så nu återstår bara byte av sjukhus och samtal med ryggkirurgerna då man bestämmer vilken metod som är bäst. Finns ett par att välja på.
Och efter att detta inträffat ska han bara invänta en tid för vilken operation dom nu bestämmer sig för.

Det känns jättebra att han fått en diagnos och att det går att hjälpa honom. Och jag är medveten om att mitt tålamod inte är det största, bästa eller längsta i världen, men ibland känns det som om halva livet går åt till en ständig väntan. Vi väntar ju på allt om man tänker efter.

Och just nu väntar jag bara på att allt ska bli som vanligt igen - fast jag anstränger mig ändå att njuta av den vackra hösten, mitt i skogen, i all min ensamhet. Tur att jag har min grovis. Trodde aldrig det skulle upplevas som spännande att åka till byns Konsumaffär och inhandla morötter till Alfonz och gullefjuna...

4 kommentarer:

Evaikrusan sa...

Vad skönt att få veta!
Du ska få se att allt snart är som vanligt igen.
Läkarna är duktiga . Hoppas att KM slipper vänta så länge.

Anonym sa...

Ja, vilken tur att han hade något som går att åtgärda. Ibland är det inte så dumt att tiden går fort. Prövningens tid är snart förbi. /Bibbi

Prizillas pastiller sa...

Jaa, tack flickor, klart att det hela är överståndet en vacker dag - ser fram emot den:)

Surtanten sa...

Vad skönt att höra att ni fått en diagnos. Och att det går att fixa.
Fortsätter att hålla tummarna för att det snabbt blir operation :-)