17 juli 2012

Inga ljus i min tunnel

Igår åkte jag iväg för att göra en magnetröntgen. Har väntat sedan april på denna tid efter att ha haft besvär sedan februari.
Med andra ord, dagen var faktiskt efterlängtad, att äntligen få reda på vad som fattas mig.
Jag har stundtals stora besvär med min ena lårbensmuskel och med sittmusklerna. Det låter förstås inte så märkvärdigt, men förmodligen kläms ischiasnerven på något ställe och den som drabbats av liknande förstår vilken smärta det innebär.

Jag hade i kallelsen fått information om att undersökningen kunde ta mellan 30-40 minuter och att den utfördes i en öppen tunnel. Och med det lät jag mig nöja, då.

Väl där under gårdagen, möttes jag av en tunnel som endast var 50 cm i diameter, jag fjättrades med tyngder på ben och mage och armarna låstes mot bröstet och det skulle ta  50 minuter i detta hål.

Jag drabbades av panik i samma ögonblick min näsa stötte i taket och min armar fastnade.

Då säger sköterskan "ja, ja det är ju många som inte klarar av det här, suck". Då uppbådade jag alla krafter att förhindra farten av snytingen som satt i min näve.

Varför inte redan i kallelsen informera om storleken på denna tunnel? Förbereda en klaustrofobiker på att ta ett lugnande piller, sömnpiller eller ännu hellre - berätta att det finns en öppen kamera att tillgå för såna som jag och ängsliga barn. Tänk vad tid man skulle spara, som kanske kunde användas till att förkorta kön för de patienter som inte har några som helst problem med tunnelseendet och slussa de andra rätt på en gång.

Nu får jag förmodligen vänta lika länge på en s.k. öppen kamera och fortsätta ha ont resten av året.

Ibland känns tillvaron onödigt orättvis, men det innebär just nu att jag gläds extra mycket åt min stickhobby.
För jag kan fortfarande utan större märkvärdigheter stå vid mina maskiner. Och det är jag evigt tacksam för.
(Är dessutom medveten om att det finns dom som har det värre, men jag är inte hjälpt av den tanken för tillfället)

1 kommentar:

Birgitta sa...

Så dumt, en enkel fråga vid själva remiss-skrivandet och du hade hamnat i rätt kö på en gång... Tunneln är läskig. Det där med att det finns andra som har det värre är aldrig någon tröst, tycker jag, man känner kanske ibland att man liksom borde tänka på det men jag tror inte man kan jämföra ont med ont - ont är helt enkelt tärande. Hoppas du får komma till öppna kameran snabbt så du kan få hjälp. När jag gjorde tunneln med min nacke för några år sedan fick jag en återbudstid - är visst många sådana på somrarna så jag ska hålla tummarna att du får en sådan.