26 maj 2014

Slukad och stukad

Ja käraste kollega-bloggare. Nu är det ett tag sen igen och som vanligt rusar tiden iväg. Nån som har koll på vart den tar vägen?

Jag kan nog tycka att Facebook är lite av problemet här för där sker kommunikationen mycket snabbare - om det nu är den man är ute efter. Och lite är det väl så med oss människor, vi vill helt enkelt bli bekräftade. Den bekräftelsen kommer som ett brev på posten om du skriver några passande korta kommentarer som är tillräckligt spännande i sitt innehåll och medför att du får en massa svar. Facebook, Instagram, Twitter, ja listan kan göras lång.

Och det är ett problem som jag själv skapat för jag vill ju svara mina vänner, uttrycka åsikter och försöka vara lite spontant rolig så jag får många "lajks" (gilla) på mitt inlägg.

Men nu inför EU-valet tröttnade jag faktiskt på folks dumheter. Kan inte säga annat. Skicka textade små plakat med  med att "jag har minsann röstat i EU-valet, gör det du också". Tror dom jag är idiot, att jag inte kan fatta mina egna beslut? För att inte tala om all valpropaganda där man tycker facebook är en utmärkt arena att värva nya röster på. Frågade en vän och fick till svar att "jamen många tänker inte på hur viktigt det är".
Allt detta känner jag mig väldigt obekväm med och undrar hur det ska bli när vi närmar oss riksdagsvalet i höst. Törs inte ens tänka på sånt, min franska täcker inte alla de svordomar jag skulle vilja ta till.

Och vad har jag själv att komma med? Hinner inte ens sticka nåt snyggt och lägga ut, däremot låter jag som en ilsken bisvärm över allt som blir tillkortakommanden för andra människor.

Tycker vi ska vara lite rädda om varandra, oavsett ålder menar jag nu. Vi drabbades (hittar inget bättre ord) av ett raveparty på ett av våra små skär här i skärgården. Partyt pågick två dygn, även dagtid. Jag överdriver inte, basen var så hård så hjärtat for som en stånghammare i bröstet. Vi kunde inte utnyttja balkongen och var tvungna att ha dörren stängd till vardagsrummet - i det fantastiska väder som varit. Ungdomarna anser att "låt oss unga få ha vårt ifré" varpå jag hojtar efter någon form av ömsesidig hänsyn. Och detta märkliga gamla ord verkar inte få nån pånyttfödelse. Di gamle har svårt att stå ut med ungarnas musik och de unga har svårt med gamlingarnas klagan över att inte få sova på natten och inte få ha lite ro på balkongen.

Måhända man kunde hitta en gyllene medelväg och mötas halvvägs? Fast om man, som i detta fall, snudd sätter eld på två små skär i ett naturparksområde och skrämmer iväg ruvande fåglar och andra djur, då pratar vi aldrig halvvägs - då är det fullt krig. Och var fanns de vuxna? Jo, fullt upptagna med att via Facebook uppmana alla vänner att rösta på partiet som har den smartaste miljöpolitiken eller det som är mest rädd om djuren.

HÄPP, HÄPP, HÄPP

1 kommentar:

Anonym sa...

Håller helt med dig. Föräldraskapet är inte så stort längre Yvonne