22 juni 2014

Social?

Läste just en blogg där bloggaren bad om ursäkt för att hon inte varit tillräckligt flitig med inläggen. Hon är 4-barnsmor med hus och trädgård. Sånt gör mig nedstämd.

De s.k. sociala medierna pockar på och oavsett vad de heter så lockas vi av vänner, familj och media att prova på och vara med. Jag har vänner som är med på både Instagram, Facebook, Twitter och allt vad de heter. Plus att de bloggar. Dessa personer ägnar halva sin vakna tid bara åt att mata sina "sociala" medier.

What´s in it for me? Ja om ens vänner har totalt olika media för sina sociala kontakter så kanske det är förklarligt. Annars är det bara sorgligt. För vem, undrar jag, har tiden för alla dessa olika medier? Och säger man samma saker eller anpassas det beroende på media? Bilder på Instagram och prat på Facebook? Och hinner man träffa släkt och vänner? Men jag är ju en åldring i sammanhanget. Barn och ungdomar idag är ju uppväxta med dessa fenomen och vet inte om att man kan äta middag med en kompis utan att ta en bild på tallrikens innehåll. Och just det exemplet var medvetet snällt.

Själv bestämde jag mig för att vara lite sällsynt på Facebook och utnyttja Instagram mer - för ofta vill jag bara visa en bild, utan prat - och använda tiden till nåt mer kreativt. Jag stickar, virkar, syr, jobbar deltid, är på  Facebook, Instagram - och bloggar. Vilket iofs säger mer om mig än dessa sociala medier. Känns ibland som om jag verkligen borde avveckla något.

Nu har Facebook ändrats så mycket så jag kan tycka det är lagom kul när vännerna bara använder andras inlägg, bilder, you tube, en massa kvasipsykosociala uttryck mm mm. Och alla dessa annonser! Men det är ju fortfarande gratis och därmed reklamberoende.

Bloggen tycker jag är kul enbart för de kontakter den gett mig, möjligheten att skriva - som är så kul - att ha kvar allt som skedde för så många år sedan, jaa helt enkelt som en slags dagbok. Lätt att hitta de olika händelserna.
Läste någonstans att ungdomarna överger Facebook för andra medier så nu är det bara vi medelålders och däröver som finns på fejjan. Har inga synpunkter på sanningshalten i detta!
Och egentligen ville jag bara komma fram till att bloggen är de facto nr 1 för egen del. Att jag inte gör inlägg oftare beror helt enkelt på att tiden inte finns. Finns den så blir det ett snabbt sms. Alltför sällan något stickat.

Sammanfattningsvis ber jag inte om ursäkt trots avsaknad av fyra barn. Jag bloggar helt enkelt när tiden medger och när det finns något jag vill visa. Och med stor behållning läser jag även din blogg:))



3 kommentarer:

Bibbi sa...

Jag håller med. Jag tycker bara, att det är en massa underliga saker på facebook när jag kollar mina barns. I alla fall dom yngstas. Jag tycker fortfarande, att det är väldigt roligt att kolla bloggar, se nya bilder med nya kreationer. Jag hoppas, att så många som möjligt fortsätter.

Prizillas pastiller sa...

Härligt Bibbi, ja jag blir verkligen mer och mer tveksam till Facebook. Är jättekul med barn och barnbarn på resande fot, att man kan liksom "vara med" på resan, men vardagligdags tycker jag att man börjar bli uppäten.

Janicke sa...

Klokt funderat, tycker jag. Skulle gärna lämna fb om det inte vore för de få jag gärna följer och att det är så lätt att hålla kontakten när man planerar något tillsammans. Och så är det ofta för mig. Det lilla kärngänget, mitt ursprungliga från ett annat forum, vi har ett bra utbyte. En del andra har jag av olika skäl stängt av.
Håller också med dig om de där "plakaten" som en del ofta publicerar. Något guldkorn har väl dykt upp men mest - suck.
Be om ursäkt för att man inte är så frekvent - aldrig i livet! Nåt man tycker är roligt ska inte bli en stressfaktor.
För övrigt anser jag att solen bör lysa så att det blir dags för en rökt firre i hamnen.