21 april 2016

Genterapi

Jag har börjat träna. Knappt jag kan stava till ordet. Har rådbråkat mig själv en längre tid, lite problem med höfter, nacke och rygg - och förstås maskinistarmen!
Vid unga år hade jag, som så ofta, en rätt snygg figur. Min mamma hade snygga ben och stor mage. Min ena moster var väldigt välväxt överallt. Min andra moster såg ut som ett päron. Byst som en hylla och sen som en riktig matrona. Jag vet inte vilken gen som ramlat över mig. Ingen ,varken på mödernet eller fädernet, var direkt feta. Med stigande ålder blir jag smalare och smalare i ansiktet på ett från begynnelsen litet huvud (kan nästan ha barnmössa), sen kommer dallriga icketränade överarmar, stor byst, som sett sina bästa dar, obefintlig midja, stor mage, ganska bred häck, breda lår, bullar vid knäna, ganska kraftiga vader och världens smalaste smalben. Har du bilden - det liksom har runnit ner från ansiktet och samlat sig runt mage och lår.
Både jag och sjukgymnasten (som delvis ser till mig) inser att det här kommer man inte att kunna ändra på längre, men jag kan bli mycket mjukare och slippa värk i höfterna. Bla genom att börja använda hittills oanvända muskler.
Förr dansade jag mycket. Älskar dans, dvs socialdans, där man håller i varandra. Sen opererades fötterna, totalt tiotalet gånger, så dansen blev omöjlig. Och då får man hitta på andra roliga saker, sticka på maskin till exempel.
Men sjukgymnasten har i alla fall tröstat mig med att generna kommer vi liksom inte ifrån, vi kan öva oss mjuka och smidiga, men aldrig springa ifrån de arv vi får. Tur för dig moster A att du redan ligger ner!!!

Frågan är om man ska ta det som en tröst, förolämpning från förfäderna eller en ursäkt att slippa cykla sig svettig på tråkig träningscykel?

2 kommentarer:

Bibbi sa...

Det är skönt att kunna skylla ifrån sig. Jag kan inte skryta med att någonsin haft en tjusig kropp. Jag är kort med mycket kraftfull benstomme. Fläsket är så löst, att jag måste bära runt en kudde att sitta på i bridgelokalen. Hur i all världen ska jag kunna få tag på något fint att sätta på mej till minstingens bröllop i sommar? Jag försöker träna mej i att strunta i vad andra tycker, men jag vill ju inte skämma ut Niklas.

Prizillas Pastiller sa...

Åh lilla du, visst är det skönt att skylla på något. Faktum kvarstår ju dock! Kroppen passar inte konfektionen. Däremot måste du genast sluta fundera på vad andra tycker. Om du tycker du är fin så lyser det igenom det mesta. Men jag förstår känslan.