13 november 2016

När livet inte bara flyter åt ett håll

Ujujuj, vad tiden rinner iväg. Det var inte alls meningen att det skulle bli så här, men nu är vi inne i det och ska till att ro det iland.

Vi flyttar igen, efter bara drygt 1,5 år i den här lägenheten. Och dessförinnan bara ungefär lika  kort tid i den förra lägenheten - efter flera år i skogen, men lantluft, höns, fåglar och andra vilda djur - men onödigt stort för två passionister.
Och allt liksom ramlar över oss.

Vi stod många år i den lilla stadens bostadskö för att hyra en seniorlägenhet. Det blev en ledig precis när vi flyttat från landet in till köpt lägenhet. Jättefin, nära havet, den lilla staden har allt man kan rimligtvis önska, utom en grön plätt. Jag visste inte att denna jordnära längtan skulle sitta så djupt förrän somrarna kom. Och skärgårdsstäder i all ära, mycket pittoreskt och mysigt - men måsarna!!! De börjar i april och avslutar mitten augusti och att leva i en måsflock är inget att rekommendera, det gränsar till vansinne. Vi har två balkonger, ingen har kunnat nyttjas under den här tiden och det har inte gått att ha öppet på nätterna. Alla har inte sommarställen och slipper undan. Det resulterade i att jag faktiskt kände mig lite nere inför tanken att tillbringa ytterligare en sommar med måsarna och utan en grön plätt.

Så har vi stått i den stora stadens bostadskö i många år och där har vi kikat litet då och då, kanske så där man kikar av ren nyfikenhet - och så vill man se vilket könr som blir aktuellt.

Lite på kul anmälde vi intresse för en marklägenhet med stor uteplats, 20 min från T-centralen medelst tunnelbana. Lätt att åka till barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det hela var ju en dröm, ouppnåbart och helt otänkbart. Och vi får den.
I det läget tackar vi förstås ja och där är vi nu med att hämta nycklar i veckan och inflytt före jul.

Har nog inte riktigt landat i det hela, men det känns som det absolut mest optimala som kan hända när man är lite till åren. Och jag är så sagolikt tacksam och fullständigt fascinerad över att det finns såna små oaser i en storstad. En skogsdunge precis utanför gör också att känslan av naturkontakt blir än större.
Uteplatsen är tyvärr inte ombrydd alls så vi får ett rätt hårt jobb, men det ska bli helt fantastiskt att återigen få plantera både lökar, buskar och kanske ett par små träd. Att kunna sitta ute sommartid.

En nåd att stilla bedja om.

Fast både stickmaskin och symaskin är redan nerpackat och bägge maskinerna kommer nu att få lite konkurrens av diverse trädgårdsverktyg. Och jag återkommer med bilder, men du kan få den här så länge.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Underbart, det är något visst med att sätta händerna i jorden.
Carina (sinneskatten)

Bibbi sa...

Var det så det var. Jag har undrat lite. Vilken tur ni hade. Och "trädgården" tror jag är alldeles lagom på gamla dar. Lycka till.

Prizillas Pastiller sa...

Ni är för sköna flickor som fortfarande läser min blogg. Och tack, ja det ska bli alldeles drömlikt underbart att få påta lite igen, kunna öppna dörren och gå ut och sätta sig. Återkommer gör jag förstås...