Elviz the aussie, havets skräck?

Alltså jag fattade ju på en gång att det var nåt märkligt på morronen när matte och husse springer runt som små yra mullvadar. De packas ner både mackor, dricka, mat till mig, tidningar och det verkar aldrig ta slut. "Ta jycken du" säger matte till husse, "då hinner jag få ett par ögon"!!!
Sen ska allt in i i bilen och sist får jag ta plats, liksom om det skulle bli nån över!
Så får vi sitta i kö till incheckningen och där börjar tålamodet kännas lite. Det händer saker runt omkring som jag inte riktigt har koll på. Sen parkerar vi ombord och då tar matte kassarna och försvinner upp som en OS-löpare för att hitta platser och jag tar husse i tassen och trapporna upp, inte fullt så bråttom. Och så ska vi då sitta i den jämmerliga hundsalongen, kallas den. Vadå salong och vadå för hundar? Det är en massa tvåbenta här också och dom verkar inte alls ha nåt kul.
Och här ska jag sitta, helst still, i TRE timmar. Fatta hur omöjligt det är. Visst får man en kiss på däck med husse, men jag får inte hälsa på vem jag vill och jag måste hålla mig inom pyttelitetområde.
Och vet du vad, om folk kunde lära sig att inte komma in i hundrummet med sina barn. Bara för att dom vill hälsa på hundarna! Så har man äntligen börjat coola ner på filten och som kommer detn en liten unge och skriker i örat att han vill klappa vovven. Mamman såg att jag sov men frågar ändå om barnet får leka med hunden. MEN hörrni morsor, skärpning för tusan. Vad säger du om jag skulle komma å slicka på din unge precis när hon har somnat, trots att du säger "nej, inte just nu"? Och dom som låter barnen springa och leka kurra-gömma runt alla vovvarna. Man blir mållös. Sen klagas det på att ungarna får ett och annat tjyvnyp!
Vi kan ju inte komma undan, vi sitter där vi sitter, utlämnade! HÄNSYN om jag får be. Visst, jag är ju bara en hund, men det innebär ju att människorna borde vara så mycket klokare.

Packa kappsäck som öppnas upp!!??

Lyssnade just på PLUS i ettan. Där var en kille som köpt en, trodde han, begagnad mobil. Han berättar att han öppnade upp kartongen osv. Är det ett nytt trendigt uttryck? Hör det både i nyhetssändningar och andra program. Är jag gammalmodig som inte går och öppnar upp min dörr för någon? Visst, jag råkar vara med i Syföreningen Märka Ord. Men varför i hela friden ska allting krånglas till och göras så märkvärdigt. Vad är det för fel på att bara öppna dörren, kartongen osv. Det sparar både plats på papper, du slipper skriva ett ord till och du kan spara lite luft på att inte behöva öppna upp munnen för att säga ytterligare ett ord. Helt enkelt tidsbesparande att inte vara trendig.

Så har vi börjat packa vår kappsäck för morgondagens båtresa. Skönt att vi bor strax bredvid färjan så man slipper stressen på vägarna. Nu blir ju 73:an motorväg snart och det blir ett lyft både för trafiksäkerhet och för att spara tid. Se där, ytterligare en tidsbesparing!

I ett tidigare liv (vi räknar fE och eE, dvs före och efter Elviz) alltså fE, kastade man ner tandborsten, ett ombyte, en pocket, lite frukt och så var det klart för båt till Visby. Nu, eE, måste man tänka på hundmat, kossan och plastkorvarna, korgen, kanske borsten, lite godis på färjan och så snuttefilten förstås. Lektyr får han klara sig utan. Plus lite medhavd matsäck till oss tvåbenta. Lite som att ha smått igen. Och det är allt annat än tidsbesparing! Men ack så ljuvlig den här tiden är, eller som kloka dottern sa när hon var liten: "Mamma, nu mmjuuter jag".

Elviz the aussie efterlyser

Har någon sett den här bollen? Den försvann idag runt 13.30 i skogen bakom Kvarnängens idrottsplats. Den var iförd resårsnöre i lite beige ton med röda streck, själva bollen knallröd, och den har en mild doft av vanilj. OCH JAG ÄLSKAR DEN! Matte kastade iväg den många meter framåt, tyckte hon alltså. Så sprang jag iväg - lite fort för att göra matte glad - för att fånga den. Och så är den bara borta! Matte sa att hon skulle hjälpa till å söka så jag upprepade hela tiden uppmuntrande "sök bollen matte, sök". Och som vi har grävt. Matte går ju med stavar också så hon har kört ner dom långt ner i dikena och på kanterna runtomkring. Men bollen är som uppslukad. Det är dessutom nysnö så en röd boll borde verkligen synas. Och matte har ju inget vidare luktsinne, men jag kan lukta mig till bollen om den bara legat nånstans. Och husse ville bilda skallgångskedjor, han sa att det inte är möjligt att en röd boll bara försvinner. Här kommer en bild på mig med bollen i munnen. Ser du den så kontakta närmaste polisstation, hittelön kanske inte är omöjligt...

Haha, jag är ett geni

...i alla fall enligt eget tycke! Kolla nu sidan till höger - jag fick till en blogglista, jag kom på knepet! Efter femitoelva försök (hmm, vadå tekniskt underbarn!) och helt utan hjälp, alltså just think outside the box! Det tar lite extra tid ibland när man som jag fungerar enligt principen "learning by doing".

Och nehej, upptagne sonen ska inte uppvaktas personligen idag. Vi tar det ihop med sondottern, min sockertopp som fyller 14 år 19/2 och då firar vi bägge 15/2. Hade hoppats fixa nåt snyggt stickat i stjärnmönster till sockertoppen, men det hinns nog inte. Däremot har jag lyckats göra en kudde i ribbstickat till upptagne sonen som önskade sig två dylika. Nu får vi se om tycke uppstår och då får jag ordna fram en till. Annars kanske sonsonen, min gobit, kan ärva den ensamma kudden, gobiten har mycket gott öga till god smak. Fast det är klart, ska kuddparet ligga i sovrummet så måste förstås även sonhustrun, pärlan, få vara med och tycka.

Elviz the aussie har varit som en yster 4-månaders valp idag. I skogen drog han iväg som en blixt och det var ren tur att det fanns hackade köttbullar i fickan. Vi har slutat prata om inkallning, vi säger inbullning numera. Men han är så sprittande glad så vi har skrattat oss kissnödiga av hans upptåg. En aussie har humor. Pinnar och grenar är det senaste och han släpar iväg grenar som vida överstiger hans egen storlek. Och dessutom står han och drar loss pinnar som frusit fast i marken. Och vi har aldrig uppmuntrat honom - det är helt eget recept.

Ikväll har maken installerat Photoshop Element av senaste modell och börjat prova alla nyheter. Ska inte återge språket, men det låter annorlunda...

Eftermiddagens snällspik

Och det vet ju alla att eftermiddagar bara kastar sig över en och så är det plötsligt kväll. Men nu har man varit lite flitig ett par dagar och de facto tillverkat ett par elementskydd. Tagit ner gråa marmorskivor i fönstren (jo, det blir tröttsamt!) och satt upp de nya som äro ett ihop med elementskydden. Det gör att man också slipper se de erbarmerligt fula elementen från 70-talet.
Elviz undrar varför vi har staket i vardagsrummet, men upptäckte att de utgör ett perfekt stöd när man vill nå upp i fönstren.
Jag ritade upp min idé och satte ihop det hela efter Lasses godhjärtade såg&inhandlingsinsats. Alltså i alla fall två snällspikar denna dag.

Förmiddagens gnällspik

Första spiken: Jag fick inte plats på den eftersökta vävkursen. Trots anmälan samma morgon broschyren kom i brevlådan. Då var det med all säkerhet redan fulltecknad. "Det är så många av de som redan går som anmäler sig igen"!!!! Nice! Varför aviserar man kursen och varför talar man inte om på hemsidan att den är fulltecknad? Kan det vara så att antal kurser måste upprätthållas för att få bidrag? Som typ föreningsmedlemmar? Alltså, jag har nu börjat undra! Nähä, det är ingen hemlighet, ABF var det.

Andra spiken: Jag vill lägga in min Ingas blogg på läslistan här. Jag gör som det beskrivs och får svaret: Could not detect a feed for this URL. Which means?????????????????????????? Fattar på ett ungefär, men ändå inte.

Tredje spiken: Fast en pytteliten nubb bara. Fick en fantastisk bild på kloka dottern, hennes gravidmage och mina älskade bojs hållandes om magen. Och jag hade velat visa hela världen, men förstår att den är bara sååååå
enbart för familjen. I mars är det dags, och vi vet vad det blir...

Oss bloggare emellan...

Eftersom vi är helt färska i detta bloggliv, är det inte alldeles enkelt att veta hur man går till väga.
Texten ska vara rätt och hur får man in bilderna? Trodde först att det enklaste är väl att spana in nån annan, helst nån man känner. Sagt o gjort, går in på min Ingas sida. Döm om min förvåning när jag hittar mina näsborrar mitt i bild och min lilla favvistikvalp slickandes under omnämnda näsa.
Nu ska jag lära mig hur man gör, sen kan vi spela pingpong med varandras bloggrader. Det ska bli så himla roligt!

Långpromenad i olika längder

Ja vi hittar inte överallt ännu, men idag undersökte vi ett nytt skogsområde. Nejdå, vi är inte alls några hårdstånkande joggare, men hunden behöver röra sig och vi följer troget efter. Då gäller det att för det första hitta promenadvänliga spatserställen och för det andra att få lite variation. Måste säga att den här lilla staden bjuder på en mängd variationer, ska bara hittas också!
Vi följde ett belyst skidspår som enligt uppgift skulle vara 2,5 km långt. Så lagom tänkte vi och satte våra stavar i marken. Till saken hör att makens stavar är försedda med mätanordning, visst tokdyrt, men vad gör man inte för att få ändan ur vagnen.
Den här anordningen ska ställas in med vad man tror sig ha för bredd på stegen så att det hela bildar meterskalan, alltså antal kilo- och meter.
Och vi stegade på med jycken iförd sin nya utrustning - flexikoppel fäst vid bälte på matte. Då blir armarna fria för stavgång och jycken är fri från alla försök till att gå följsamt!
Hur som helst så läser maken av stavarna ibland för att bli lite uppmuntrad - nu har jag gått 5 meter, nu är jag uppe i hela 25 meter och så ger han sig belöning vid uppnådda 1 km genom att pausa och snyta sig.
Vi mötte ett annat par med en FlatCoated, så vacker vovve, och vår kille rent ut sagt går upp i spiral över denna 10-åriga tik som leker häcken av grabben - som nu är året gammal. Vi skiljs åt och fortsätter vår färd när maken plötsligt säger "Nä, nu vänder vi". Näeje, säger jag, eller har du ont i knät nu? (Knät är av titan!) "Jamen vi kan ju inte fortsätta att gå, nu har vi gått i drygt 2 km och det är säkert det dubbla kvar, jag orkar inte det". Och precis när vi har tänkt vända möter vi en hundjoggare och frågar då om vägar och avstånd. Hon säger att den belysta vägen är totalt 2,5 km lång så vi har bara en liten bit kvar tills vi är tillbaka på ruta ett. Så fortsätter vi, lite under stånk och stön, och till slut uppenbarar sig Nirvana. Då står stavmätaren på 4,5 km. Näe, säger maken, dom har mätt fel!
Så klart dom har, skulle ju har frågat oss först! Då kunde vi förtäljt om alla andra promenader vi tagit och sen skrytit inför vännerna att vi minnsann går mellan 3 och 5 kilometer varje dag.

Publicera inlägg