Pratade med en väninna häromdagen om ett litet besök jag inväntar med viss brist på entusiasmen . Och hon säger "men livet är ju föränderligt och det är ju trist om man inte kan/vill förändras jämsides".
Och så hamnade jag i en filosofisk svacka.
Under några år för några år sedan drabbades jag av psykisk ohälsa som det numera heter. Kort sagt, jag körde nosen rakt in i den berömda väggen. Av flera ointressanta orsaker som inte alls ska plåga er här.
Hade en mycket nära och kär kompis/arbetskamrat sen många år tillbaka. Hon drabbades också av flera sorger och bekymmer och blev sig helt olik. Så olik sig att jag till slut inte orkade bära vänskapen och initierade en time-out ifrån den. Jag var så trött så jag brydde mig inte ens om hur vännen skulle ta detta.
Och det har varit bra för mig. Jag kom bort från en massa saker som utgjorde surdegar i min tillvaro och jag fick lite perspektiv på nuet för att nämna några detaljer. Och jag stod ut med samvetet att jag gjort henne ledsen. Man kan inte be om ursäkt för att ens liv känns som en hoppande berg-och-dalbana och inte har plats för en till. I vissa lägen måste man vara sig själv närmast.
Och jag har förändrats. Från nattens partydrottning till lugn och ro, djur och trädgård, långt ifrån myllrande folkliv. Njuter av att se naturens växlingar. Jag som varit nästan modeslav går nu i samma gamla trädgårdsvänliga kläder dag ut och dag in, stövlar och träskor. Använder sällan makeup och har inte klippt håret på ett par år.
Och min attityd gentemot andra människor har också förändrats. Idag ser jag helt och hållet till människan innanför skalet. Toleransen är skyhög. Sen är varken utseende, kläder eller status intressant. Imponeras icke av människor för att de har hög befattning, förmögenhet eller är kändisar. Eller sk wanna-be´s. Däremot av människor som arbetat idogt för att nå ett mål och sen får skörda och njuta av sina frukter.
Nu har jag gjort en "time-in" i vänskapen. Blev så glad över att hon blev glad. Att hon fanns "kvar". Och hoppas på förståelse för mitt handlande, men mest hoppas jag på att även hon har känt av föränderligheten, gjort resan och kommit fram som en hel människa.
För det tror jag vi har som mål, mer eller mindre omedvetet, att bli hela. Och då menar jag att man gjort upp med surdegarna, lagt besvikelser och bitterhet bakom sig och känner befrielse över det. Livet är så kort så man ska inte spilla krut i en orensad pipa.
Mäh, nu får vi gå upp till ytan igen, solen skiner, hönsen har värpt, potatisen ska sättas och jag ska kolla att växterna överlevde gårdagens otroliga hagelskurar och regnstorm.
Men, som min ljuvliga svärmor alltid sa "före midsommar kan det komma hur mycket regn som helst, det ska räcka hela sommarn sen".
